Bad ass

Det är dags för en av årets stora händelser, nämligen min genomgång av badåret 2018. I årskrönikan över 2017 fastslog jag att det kommande året måste bli en tid för personlig revansch och triumf, efter ett år med blygsamt antal bad, ett fiaskoår. Förvisso segrade jag det året över utmanaren Emma Sillman, men i övrigt var jag högst medelmåttig.

När jag nu skall summera badåret 2018 uteblir känslan av triumf och revansch. Jag upplever även nu att det var ett slätstruket badår, men jag kan inte riktigt förklara vad känslan bottnar i. Detta måste förstås analyseras. Själva antalet bad är en fin siffra, 222 stycken. Det är näst högsta någonsin efter rekordet på 236 bad år 2014. Men ändå är känslan medioker, blek, när jag ser tillbaka. Jag undrar varför.

Kanske beror det på att förutsättningarna nästan var för goda. Jag bor numera vid en sjö och sommaren var rekordvarm, förutsättningarna kunde således inte vara bättre. Möjligen var jag dock överladdad. Premiären togs någorlunda tidigt, 1:a februari på västkusten, vilket också bådade gott. På väg ut i Neptunus kalla famn den dagen tänkte jag att stordåd väntade. Men det blev inte så.På väg ut i Neptunus kalla famn. Men inte på väg mot stordåd.

När jag går igenom min till synes blomstrande statistik så skymtar något annat fram. Nämligen att den höga siffran är fördelad på ynka 24 badplatser. Lägre antal än någonsin tidigare. Varav bara en helt ny badplats, endast en simpel ny nål på min badkarta. Symptomatiskt nog var även denna nya badplats belägen på grannön till Styrsö, på den bittra rivalen, på kusinen från landet-ön. På Donsö. Bara en sådan sak.

Jag som annars brukar upptäcka och utforska nya spännande badplatser har istället blivit det min bror brukar förkasta. Någon som ständigt och bekvämt doppar sig vid samma trista badstege. Usch. Det är fel utveckling. Den gamla devisen ”kvalitet går före kvantitet” blir smärtsamt tydlig för mig.

Fast jag kanske kan välja att se det som jag drabbats av Alexander den Store-syndromet. Allt är redan erövrat, allt motstånd besegrat, alla riken upptäckta.

“When Alexander saw the breadth of his domain, he wept for there were no more worlds to conquer”

För visst, det måste erkännas. Ingen utmanare steg fram detta år, ingen korsade min värja med sin egen. Och utan kampen saknades den rätta sporren inbillar jag mig.

Ändå såg det länge bra ut. När juni började hade jag redan uppnått smått otroliga 50 bad, det har aldrig hänt tidigare. När jag snörde av mig folkdräkten på midsommaraftonens kväll för ett bad i Adamsskruden i en av Dalarnas sjöar, minns jag känslan av detta kunde vara ett av de bästa badåren. Detta bad blev också ett av årets mest minnesvärda.

En midsommaraftons dröm

För sedan hände något. Den varma sommarens välkomna lockelse övergick i febrig hetta. ”Jorden har feber” kunde man läsa i tidningar, skogarna brann. Den onaturliga värmen blev tydlig för mig när sjön vid huset blev grön och illaluktande i hettan. Som att bada i Tisken hemma i Falun. Där tappade jag fart och det blev således gamla beprövade trotjänare till badplatser resten av året. Kanske var det även där jag tappade badåret 2018? Därmed kan även detta ses som ett i raden av illavarslande klimatlarm, Viktor Adolphsons överhettade och oroande badstatistik.

Med detta sagt fanns där trots allt en del guldkorn vilka förtjänar att lyftas fram. Först och främst, som alltid, de många baden med mina små sjöjungfrur. Alltid en glädje.Sjöjungfrur

Paddelturen med Fredrik, Malin, 84-åriga farfar, tjejerna och deras kusiner, ut till barndomens Vassholmen. Där badade också jag och Fredrik som barn med våra kusiner, så vi kunde nu nästan höra historiens, inte vingslag, men plaskande. Förvisso var resan ut en strapats, där farfarn envisades med att styra kanoten han döpt till ”Gröna faran” efter sina idéer, vilka rimmar illa med allmänt sjövett. Men väl ute på ön ekade barndomen högt när ”farbror Fredrik” bestämt dirigerade barn var man gick i och upp ur vattnet bland de välbekanta stenarna.

Lyssna på farbror Fredrik Lykke. Lyssna sa jag!

Tjejernas hopp från de klippor jag själv svävade från som barn slöt sedan cirkeln av badandets kärlek.

Cirkeln av badandets kärlek

Årets kanske mest minnesvärda bad skedde på Gotland då jag vandrade längs med havet sent på natten, på väg hem mot boendet efter en blöt (hö hö) kväll. I soluppgången blev det ett svalkande bad som bjöd på en av dessa upplevelser man bara får i närkontakt med elementen.

Kanske året bästa bad

Andra fina minnen är nattbadet, tillika nakenbadet med Richard Fagerberg, den ende av gästerna vid en bättre herrmiddag på Styrsö som insåg nattbadandets storhet. En naken Richard som gör armhävningar på bryggan i månens sken får här på bloggen stanna vid ett imaginärt foto. Men ett fint ögonblick var det.

Denna bildens mys med Richard får symbolisera nattbadet på bryggan.

Eller varför inte kvällsbadet med sjöjungfruarna och deras kusiner en stilla kväll i Dalarna? Ögonblicken är trots allt många, även detta oroande badår.Ett fint ögonblick. Ett fint bad.

Nu blickar vi framåt. Vad har badåret 2019 att erbjuda? Vilka lärdomar kan jag dra? Ingen utmanare har gett sig till känna ännu, något som faktiskt kan visa sig vara bra. Kanske stillas den hetsiga jakten på att uppnå ett visst antal bad? Kanske ersätts jakten med att istället söka de nya vattenhålen, de fina ögonblicken, de stora upplevelserna. Gärna tillsammans med andra, istället för i tävlan mot någon.

Miljön, känslan, sällskapet. Tre viktiga hörnstenar i badupplevelsen. Nu badar vi!

Nu blickar vi framåt. Nu badar vi!

Publicerad i Bad.

2 reaktioner till “Bad ass

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s