Denna satans Corona. Härjar och förstör. River ner ekonomier, raserar tillvaron, skördar liv. Vi är bara i början av eländet säger de kunniga, effekterna kommer plåga oss länge, kanske ”i många år” som någon sa. De personliga ekonomiska konkurserna som kommer följa. De sociala konkurserna som följer på det. Den psykiska ohälsan. Det känns mörkt.
Därutöver har vi alla de nu så nödvändiga restriktioner som hindrar oss att leva våra sociala normala liv. Smittan skall stoppas och det är upp till den enskilde att bidra med ansvarsfulla handlingar och omdömesgilla beslut. Men på sikt är nog också dessa förödande, människor behöver umgås med vänner, resa, genomföra aktiviteter. Vad gör det med oss när vi inte längre kan resa till vänner och platser vi älskar att besöka? När Netflix och den tomma soffan hemma får ersätta konserten, utekvällen eller besöket på idrottsevenemanget. Jag är inget geni, men jag vågar ändå gissa att det skadar oss på olika sätt.
De senaste veckorna har dessutom nyhetssändningarna från Aktuellt ersatt tv-serierna, där är fyllt med så mycket allvar, spänning och sorg att varje fiktiv serie känns futtig. Inte sällan har jag suttit och blivit känslosam. Fått tårar i ögonen, ropat uppbragt, ibland känt triumf. Detta framför Aktuellt.
De senaste 10 åren har jag firat Valborg i Grangärde med gamla familjevänner i en stuga mitt ute i skogen. Bada i sjöarna, sjunga Kungssången eftersom det är Kungens födelsedag. Njuta av en cigarr, en god gin. Lyssna på kören av gamlingar som skrapats ihop i traktens byar, när de med inte helt lyckat resultat tar sig an vårens sånger, iklädda sina gulnade studentmössor. Eller så har vi gjort en egen majbrasa att samlas runt uppe vid stugan. Värmen från elden i den kyliga aprilkvällen, den sista. Sköna maj välkommen! Men inte i år. Coronan stoppar oss. Påsken försvann, nu även Valborg. Vad mer kommer försvinna innan eländet är över?
De gamla familjevännerna, vars stuga annars allt som oftast gästas av vänner och släkt, sitter ensamma, isolerade. Med olyckliga röster förkunnas över telefonen att det ”nog är bäst så” och jag instämmer. De är ”äldre äldre” som den riskgruppen så fint döpts till av myndighets-Sverige. Det är ju otänkbart att resa från ”den vederstyggliga pesthålan” upp till äran och hjältarnas landskap och utsatta nära och kära för risker. Jag försöker istället hämta inspiration i Kungens tänkvärda ord i sitt Coronatal
”En sak är säker: Vi kommer alla att minnas den här tiden, och se tillbaka på den. Tänkte jag på mina medmänniskor? Eller satte jag mig själv i första rummet? De val vi gör i dag ska vi leva med, länge. De kommer att påverka många.”
Så istället för att grina ur mig och sitta i soffan framför Aktuellt fick jag göra Dala-Valborg på distans. Bjuda in några vänner och upprätthålla firandet på bästa möjliga sätt. I stunder av oro blir allt detta än viktigare.
Grilla skulle vi göra givetsvis. Dessutom med marinad gjord på gin för köttet att få fröjdas i mer än ett dygn. Sedan även en sås gjord på gin vilket blev stor succé. Slutligen gin i glaset. Allt avrundat med en god cigarr. Viruset må rubba våra cirklar, men det skall inte få rubba tradition och njutning. Min bror menar att det gäller att hitta sin ”anti-Coronarit” för att mota virus i grind, det ligger mycket i det. Jag har hittat min. Det kanske inte skyddar kroppen fullt ut mot viruset, men jag menar att det är minst lika viktigt att skydda själen mot viruset.
Slutligen, ett samtal till Dalarna där Kungssången kunde framföras som brukligt är. Där trygga röster med önskningar om välgång, lycka och löften om att detta trots allt kommer vara över en dag kunde ge glädje och tillförsikt. Tillsammans är vi starka, om än på distans. Det kommer oavsett vara en Valborg jag kommer minnas. Förhoppningsvis som ett sorglustigt undantag, en tråkig parantes i en orolig tid vi sedan kunde lägga bakom oss.
”De val vi gör idag, ska vi leva med länge..”
In Viktor Veritas 