Jag har nämnt tidigare här på bloggen att jag är förtjust i julen. Skulle någon till äventyrs ha missat detta, finns en hel kategori på temat samlat under fliken ”Julevangeliet”. (Här bör tilläggas att namnet inte valdes för att jag anser att mina ord är lika viktiga som Bibelns jultexter, det kändes bara som ett bra namn att samla mina kåserier med jultema under.) Jag älskar således det mesta med julens traditioner och seder, Edward Bloms kloka visdomsord ”allting gott och alldeles för mycket” i hans eminenta julsång om julens alla smaker, kan sammanfatta hela min syn på julfirandet.
En tradition, en helgdag, som jag tycker borde återinföras är Tomasdagen, även känd som Tomasmäss. Eller Tomas Fylltunna som den kallades i folkmun, vi återkommer till det.
Förr i tiden hade Sverige många fler helgdagar än i dag, jag läste någonstans att i snitt var tredje dag var helgdag. Bland annat hade alla tolv Jesu apostlar en egen helgdag. Det hade varit gött för den som slipper jobba röda dagar. Var tredje dag arbetsfri.
Tomasmäss är uppkallad efter lärjungen, sedermera aposteln Tomas, även känd som Tomas tvivlaren. Han grubblade mycket, begrundade saker, vandrade runt och tvivlade. Inte minst tvivlade han på Jesus återuppståndelse då denne dök upp igen, förvisso något sargad efter en dag på korset och tre dagar i kryptan, men ändå tillsynes välmående.
Tomasdagen infaller den 21:a december och fick snart en starkare koppling till julfirandet, än till själva aposteln med sitt tvivel. Tomasdagen kom att bli en viktig dag, en julens milstolpe av många skäl. Ett av skälen är att det av hävd anses att vintersolståndet och årets kortaste dag infaller den 21:a december. En dag vars betydelse levt kvar från gamla tiders allvar, från att nu är det slut på slit och knog, nu släpper mörkret sitt järngrepp, hopp, liv och ljus kommer åter. Till nutidens käcka Facebookstatusar av karaktären ”Heja, nu vänder det igen, snart midsommar, tur vi kan flyga till Thailand där emellan”.
Vid Tomasmäss skulle allt arbete vara slutfört. Maten lagad, spriten hembränd, ölen bryggd. Veden huggen, djuren slaktade, kvarnarna färdigmalda, vävstolen ha stannat. Det betydde otur om man arbetade efter Tomasmäss, onda väsen kunde enligt sägnen ställa till otyg och fördärva julen om man bröt mot reglerna. Bland annat hävdades det att vid Tomasmäss skall ”all ved vara huggen och i hus, annat kommer Tomas uträtta sina behov på den”. Oklart varför folktron fick för sig att anden efter den tvivlande gamle aposteln skulle vandra runt och urinera på kvarglömda vedtravar. (Men en förklaring kan komma längre fram i texten)
Vid Tomasmäss var det istället dags att göra hus och gård fint och ståtligt inför den kommande helgen. Putsande och fejande, man började även julpynta. Under medeltiden upprestes även granstammar på gårdarna, där man rensat kvistarna från stammarna ända upp till toppen, där gröna kvistar lämnats kvar. Dessa ställdes i kors och kallades således för ”Tomaskors”. Är detta en tidig förlaga till vår tids julgran? Från ett spartanskt kors till en vit Ikeagran i plast?
En annan viktig företeelse kopplad till Tomasmäss är att denna dag var starten för ”Julfriden”.
Julfrid innebar att nu var det slut med illgärningar och nidingsdåd. Under medeltiden utlystes Julfrid mellan Tomasmäss och trettondagen. Dessa dagar skulle tillvaron därmed vara fredsam och gudfruktig, i stilla begrundan över tidens gång, sakernas tillstånd och fokus på efterlevandet av det kristna budskapet. Noll utrymme för våldsamheter och skändligt beteende. På gator och torg i de medeltida städerna stod barska härolder och läste upp betydelsen av Julfriden, samt effekterna av brott mot denna, nämligen fördubblat straff. Kyrkklockorna runt om i stad och land ringde högtidligt och förkunnade att nu inträdde Julfriden och det var dags att upphöra med våldsamheter och ofog. I egenskap av en nutida lagens man på gator och torg, samt i min roll som julälskare, tilltalas jag av denna medeltida fridslag.
-Aj aj. Du körde för fort där. Och på självaste julafton? Få se, 2000 kr hade det kostat normalt. Men se nu råder Julfrid. Det blir 4000kr på stubben tack!
Nåväl, det ska sägas att den medeltida Julfriden riktade in sig på brott som mord eller dråp. Rimlig avvägning ändå, en tidig proportionalitetsprincip.
I vissa europeiska städer, som exempelvis Åbo i Finland, deklamerar man ännu Julfrid på stadens torg, en text man läst upp varje år sedan 1827:
I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest; och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande, emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar, gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff, lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda.
Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg.
Jag kan tycka att den traditionen framstår som både högtidlig och trivsam. Om ingen annan känner sig hugad kan jag tänka mig, officiellt utsedd av exempelvis Stockholms stad, att på Tomasdagen den 21:a december läsa upp detta på Medborgarhusets trapp vid Medborgarplatsen. Samt på andra väl valda platser runt om i staden. Säg bara till. Jag ställer upp. Likt en rättvisans Arne Weise, men på stadens torg istället för i en fåtölj i tv-rutan.
Så har vi då bakgrunden till det lite vanvördiga smeknamnet ”Tomas Fylltunna”. Den 21:a december, när allt arbete och julens alla förberedelser skulle vara avklarade, påbörjades istället julmarknaderna runt om i städerna. Julklappar skulle inköpas, varor säljas, det var tid att släppa lös festlighet och glädje.
Dessutom, och detta är viktigt, fick man från denna dag börja ta för sig av den julöl som bryggts och den julsprit som bränts. Enligt traditionen fick du nu inte bara smutta ur eget förråd, du fick även vandra runt hos vänner och grannar för att provsmaka deras drycker. Detta så att man som utomstående och neutral kunde bekräfta att öl och sprit i aktuell gård visst uppfyllde kraven på smak och styrka, varvid dessa med beröm godkänt kunde serveras under julhelgen.
Att njuta en god öl vid jul är för övrigt en av de äldsta jultraditionerna som går att belägga, långt innan kristendomen kom dragande med barn i krubba och vise män. Man har hittat skrifter från 900-talet där man vittnar om vikten av att ”dricka jul” och skåla i öl. Således var avsmakadet av julölet inget man tog lätt på. Man vandrade runt hos alla och envar i bygden, för att girigt kolka i sig av de starka drycker gården i fråga kunde erbjuda. Om man som värd önskade besök av finare folk än närmsta fyllbult till granne, kunde man stänka några droppar öl i den öppna spisens eld, vilket enligt sägnen skulle locka mer nobelt folk att köa på farstukvisten. Det blev sällan måttfullt under Tomasmäss, många gårdar skulle hinnas med. Och därmed kom dagen till ära att i folkmun kallas Tomas Fylltunna. Kanske är det här vi någonstans hittar kopplingen till aposteln, tvivlaren? Efter en lyckad provsmakning fortsatte man till nästa gård i grannskapet, eftersom att man tvivlade på att just den gårdens ädla drycker höll måttet? Sedan nästa? Och nästa? Nja, det kan nog te sig långsökt. Då är det lättare att se kopplingen till att all huggen ved borde vara inburen i huset vid Tomasmäss, annars riskerade man få den nedkissad av de ölstinna gäster vilka behövde lätta på blåsan, på sin väg ut efter en lyckad provsmakning.
Hur som helst tycker jag det verkar varit en trevlig tradition, att få vandra runt hos vänner och provsmaka saker. Det borde vi återinföra igen. Fast å andra sidan började jag provsmaka både glögg och jul-ginen redan innan första advent. Så ska Tomasmäss återinföras föreslår jag att den läggs i anslutning till just första advent.
Vilken politiker tar upp den kastade handsken? Vem driver frågan? Fredrik Adolphson kanske..?
In Viktor Veritas 