Gatorna på Söder

Nu i oktober var det 10 år sedan jag började jobba som polis på Södermalm. Det förtjänar ett litet omnämnande tycker jag. Det är 10 roliga år att se tillbaka på, jag har trivts mycket bra, träffat och jobbat med så många roliga människor. Många av dom jobbar jag fortfarande med. Vi har delat många upplevelser och händelser, mörka såsom ljusa. Men framförallt många skratt. Poliser har ofta en lite cynisk och morbid humor, många utanför verket skulle nog uppfatta den som smaklös och icke rumsren. Själv är jag övertygad om att denna humor är en kombination av dels försvarsmekanism för att orka med ett ibland mycket udda jobb, samt dels ett resultat av arbetsskada efter många märkliga händelser, vare sig de varit av godo eller ondo. Som polis får man lite speciella referensramar, jag minns fortfarande min svägerska Malins ansiktsuttryck då jag lite i förbigående noterade att deras förstföddas gångstil påminde om en ”ostadig fyllas”. Flickan Mina var väl två år vid tillfället.

Att jag började i Stockholm och Södermalm som polis är slumpens omständighet. Våren 2005 stod jag och Ulrica i ett vägskäl i livet. Ulrica fick inte jobb som nyutexaminerad lärare i Falun, däremot erbjöds hon omgående jobb i Stockholm. Samtidigt behövde jag ett miljöombyte, Polismyndigheten Dalarna där jag trivts utmärkt i fyra år lockade inte längre. Mitt hjärta hade stannat men startats upp tidigare på våren. Detta satte igång något hos mig, något som ville ha förändring. Lika lägligt som det var sällsynt lyste då Polismyndigheten Stockholm ut några tjänster vid ordningspolisen. Perfekt för mig, ”skomakare bliv vid läst”.

Egentligen är det märkligt att jag alls fick tjänsten eftersom jag lyckades göra bort mig på intervjun. Dåvarande chefen för ordningspolisen på Södermalm hette Tony Sörensen och han satt med vid intervjun. Under intervjun noterade jag att Tony hade en treudd i halsbandet, en Kustjägarbroder! Done deal tänkte jag, detta frikort får jag inte missa att spela ut. Jag fiskade fram min egen treudd i halsbandet, sa något patetiskt om ”Kustjägarbröder emellan”. Tony tystnade, stirrade på mig någon sekund, stoppade ner sitt halsband innanför sin skjorta och fortsatte intervjun utan ett ord om Kustjägarbröder. Kvar satt jag som ett fån, löjligt lekandes med min treudd och funderade på hur det var möjligt att fula ut sig så kapitalt. Nåväl, Tony måste sett någon kvalité hos mig eftersom jag fick tjänsten.

När det var dags för första dagen på Söder kändes det lite nervöst. Då jag klev in i receptionen sken några poliser därinne upp, vinkade välkomnande. Förvånande tyckte jag, då detta var poliser jag aldrig tittare sett. Trodde jag. Helgen innan hade jag tydligen träffat dom på vännerna Johan Heed och Michael Carléns gemensamma 30-årsfest. Fragmentariska minnesbilder av min egen högljuddhet flimrade förbi, förmodligen spelade jag ut hela registret av gapig humor för att sätta ett avtryck. Jag hade tydligen lyckats.

När jag väl skulle möta mitt nya turlag var alla borta på utbildning. Alla utom tre poliser. De skulle visa sig att dessa tre skulle ha hand om min introduktion. Jag ska erkänna att jag var tveksam, de var yngre i tjänst än vad jag var, bara en sådan sak. Det första mötet med de tre övertygade inte. Den första av dom var en Maverickfigur som hämtad ur Top Gun, med surfkropp och nöjt flin. Den andre verkade istället hämtad direkt ur gruvan i Kiruna, lätt vaggande i kroppen, iklädd tovigt skägg. Men dessa två introducerade mig sedan med vänlig och tålamodig hand in i Stockholms polisvardag, de själva menade att de ”drev Dalatempot ur kroppen på mig”. Hur som helst gjorde de ett bra jobb. Som den gången när jag skulle köra polisbil i Stockholm för första gången. Jag som var van med fri fart på en tom riksväg 70 var nervös över att ge mig ut i den hänsynslösa Stockholmstrafiken. ”Du ska int oroa dig som” försäkrade Fallström på sin trygga norrländska. ”De ä bara å åk”. Jag lät mig övertygas och hoppade in bakom ratten på en gammal polisbuss, rullade ut på Ringvägen i triumf. Där skar motorn ihop, mitt i rusningstrafiken. Med paniken nära till hands förklarade jag för Fallström att jag vägrade lämna bussen, allt medan stockholmare åkte förbi och tutade (alla vet att de älskar att tuta hetsigt), de hytte, pekade, skrattade. Fallström klev ur med en djup norrländsk suck, kommenderade ”men lägg i driven då” och började knuffa polisbussen. Likt en oxe som sliter med en tung vagn. Jag själv satt bakom ratten och styrde som en sårad martyr. Numera är jag och Fallström befäl i samma turlag och när vi hamnar i tunga perioder tänker jag att vi åter hanterar den där bussen. Fallström drar och knuffar medan jag försöker styra. Tur att vi numera har hjälp av Julia och Myggan, annars vore diket nära.

Jag nämnde även en tredje person som tog emot mig då jag började. ”Bagarn”. Legendaren. Hjälten. Myten. Bagarn hade egentligen inget med min introduktion att göra, oklart varför. Eller, kanske, solklart varför? Nåväl, han bara var. Det räckte. Bagarn som var/är väldigt tävlingsinriktad. Jag insåg det första gången jag pratade med honom, det var i duschen på jobbet. Plötsligt, helt apropå ingenting alls säger Bagarn på bred östgötska ”Först in på 70-talet due”..”Eh..Va?” svarade jag lite förvirrad, varpå Bagarn upprepade ”700101..först in på 70-talet…född alltså…i Linköping..var med i tidningen och allt due”.

Bagarn som alltid var lugn, aldrig tappade humöret. Utom då han riskerade övertid, då brusade han upp och skällde ut folk på sin breda östgötska, eftersom dom hindrade honom att komma hem i tid till sin familj. Bagarn som ensam smällde i sig 1 kg köttfärs, med tillbehör och skal då han älskar Tacos. Som efteråt ville ringa 112 eftersom han trodde magsäcken spruckit, men inte klarade av att sätta sig upp och nå telefonen. Bagarn. Jag saknar mycket att jobba med honom. Med honom och Maverick.

Jag har även fått jobba med två barndomsvänner på Söder, det är extra speciellt att dela radiobil med någon du känt privat i över 30 år. Tomas Guthen Andersson och Johan Heed. Ett speciellt minne är när jag och Johan Heed kröp runt på marken bland höghusen i Täby centrum i skydd samtidigt som vi spanade efter en Hemvärnsman som löpt amok med sin AK4. Jag minns känslan när jag låg på marken med min pistol i handen och dystert konstaterade att jag nog inte skulle vara någon pricksäker Olavi Blomfjord om galningen skulle komma sättandes.

Det är många roliga människor jag jobbat med på Söder, det går inte att räkna upp alla, inlägget skulle aldrig ta slut. Kanske återkommer dom i något annat inlägg. Under mina 10 år har jag varit i samma turlag hela tiden, förutom under den tid då jag kamperade med Johan Säfström i G/H turen. Efter två år insåg cheferna att jag och Säfström förvisso var en utmärkt kombination i sociala sammanhang, men inte lika mycket när det kom till arbetsledning. Jag flyttades tillbaka till C/D turen. Flyttades hem igen.

10 år i yttre tjänst på Söder. Det ger många minnen, många upplevelser bra som dåliga. Saker man aldrig vill glömma liksom saker man borde glömma men inte kan. Glädjen, sorgen, i Polisyrket går dom sida vid sida. Även döden för den delen, ett inslag så ofta förekommande att det nästan blir en naturlig del i jobbet. Men det är med glädje jag ser tillbaka. Kanske mina 10 roligaste yrkesår i livet när allt någon gång skall summeras? Det blir många ”Mange Nilsson-stories” att minnas och berätta om. (Begreppet ”Mange Nilsson-stories” myntades av kollegan Paul Myerskough och syftar på ett återberättande av ett polisingripande som kännetecknas av att busen blir några kilo tyngre, några centimeter längre och lite mer ”helt jävla galen” för varje gång händelsen återberättas. Mange Nilsson är numera Stationsbefäl på Södermalm. Men när jag började på Söder var han ute och gjorde ingripanden.)

Nu då? Vart går jag? Blir det 10 nya år på Södermalm? Det får vi ta nästa gång.

Lyssna på Gatorna på Söder
Bagarn. Legendaren. Hjälten. Myten