Quo Vadis

Efter det förra inlägget fick jag många uppskattande ord. Men mitt i hyllningskören kom vännen och befälskollegan Johan Säfström och sa ”vilket ödesmättat inlägg du skrev, som ett bokslut”. Jag blev förvånad, eftersom detta inte alls varit min avsikt. Men sedan läste jag inlägget igen, utifrån Säfströms ord, och insåg att där fanns en modstulen ton som smugit sig in, kanske omedvetet. Jag avslutade även med frågan ”vart går jag nu”. Jag kom att fundera över den frågan och om den ödesmättade tonen.

Det är orostider nu. Då syftar jag inte främst på det uppenbara, en omvärld som känns som en is(is) som knakar allt mer för varje steg man tar. Jag syftar inte främst på slakten i Syrien där de som inte blir dödade flyr, utan att kunna ta vägen någonstans. Ej heller på terroristers fega mördande, eller den ryska björnens mullrande. Nej, jag syftar på den svenska polisen.

Svensk polis står inför större utmaningar än någonsin tidigare. Terrorhot, både inom landet och i vår närhet. Som skapar oro hos meborgarna och i samhället. Som vi måste möta med ökad närvaro på gator, vid riksdag, vid slott och publika miljöer. Vi har enorma flyktingströmmar som polisen skall hantera vid gränsen. ”Håll gränsen” sa Torbjörn Fälldin på 80-talet. Då gällde det försvaret mot ryssen, nu polisen mot flyktingar. Även om jag förstår vårt uppdrag, så känns just detta mindre nobelt. Men det är polisens uppdrag att effektuera regeringens, riksdagens, ja folkets framröstade vilja. Samtidigt skall vi försöka ha kontroll på vilka som vill in, samt hjälpa andra myndigheter med ett bra och värdigt mottagande av de som får komma in. Vi följer de politiska besluten, även om de numera slår om lika ofta som vinden på västkusten.

Och den vanliga yrkesvardagen avstannar ju inte. Brottslingar tänker inte ”aj fan, polisen verkar ha det ansträngt, jag stannar hemma i natt”. Folk super inte mindre, män slutar inte slå sina kvinnor. Allt detta skall vi hinna med att bekämpa.

Tyvärr är de inre förutsättningarna inte de bästa i detta ansträngda läge. Vi har en löneutveckling som uppfattas som helt katastrofal, även bland många utanför poliskåren. Frågan verkar heller inte lösas enkelt eller snart. Utöver det genomgår vi nu den största omorganisationen en myndighet gjort sedan Gustav Vasa tågade in i Stockholm. Det sker såklart inte helt lätt och smidigt, det är en stor flodhäst som skall vända sig. I slutänden blir förhoppningsvis allt till det bättre. Men resan dit är mödosam och i just detta fallet känns det som Karin Boye var fel ute. ”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är resan dit som är mödan värd”. Nja. Jag köper resonemanget i en TV-krönika över fotbolls-VM 1994, men inte nu.

Själv då? Jo då, även isen under mina fötter knakar. Alla yttre befäl, alla befäl, (gruppchefer heter det nu) får söka om sina platser. Alla kommer inte få plats i chefens ”Ågrens ark” som någon kallade situationen. (Peter Ågren är högste polischef på Södermalm) Det har pratats om att vi gamla gruppchefer måste ”tänka brett och ha en plan B”. Det är många befälskossor som vill in i ett litet bås. På söder är vi ett rutinerat gäng befäl som knogat på i yttre tjänst länge, i vissa fall mer än 20 år. Det är en rutin man inte bara viftar bort. Samtidigt tänker jag ”kanske är vi trötta, mätta?.. Har vi kanske spillt vårt bästa krut?” Det finns många yngre, hungriga och duktiga befälsämnen på kö. De förtjänar en chans. Å andra sidan så kan jag inte säga vilket av de nuvarande befälen som borde få gå, i synnerhet inte på min bekostnad. För jag är helt och fullt medveten om att jag detta år inte varit i mitt ”A game”.

Livet utanför polisen har detta år stulit allt fokus. Jag har inte brytt mig om jobbet. Andra saker har tvingat sig på och krävt allt, jag har inte varit ett bra befäl detta år. Frånvarande kroppsligt såsom själsligt. Jag kan heller inte säga att jag ångar det eller beklagar att det blev så, i det stora sammanhanget blev jobbet oviktigt för mig. Men kanske kommer det spela in när startfältet skall utses.

För de som ramlar av plankan i tillsättningar av gruppchefstjänster väntar en ”omställningsgrupp”. Befälen som nu går i väntans tider är inte helt bekväma med tanken på denna grupp. Några har lite hoppfullt uttryckt att ”nåja, det finns ju alltid 31-9310 att hoppa in i”. För den oinvigde har 9310 alltid varit första bilen ut, oftast besatt med rutinerad personal. (På den tiden sådan fanns.) Vän av obekväma utspel (Myggan) har dock varit kvick med att påpeka att ”fattar ni inte?! vi kanske inte ens får åka radiobil mer. Det kan bli förrådet i värsta fall”. Nåja. I detta fallet hoppas jag att Myggan är mer olyckskorp än sierska. Men helt klart är att många befäl går med känslan av att snart tvingas lämna festen, kliva på sista nattbussen och märka att den saknar tydlig slutdestination.

Går jag flott? Blir jag kvar? Ingen aning. Konkurrensen är hård. Jag avundas inte chefen Peter Ågren som skall sortera ut de ruttna äpple.. de bästa befälen. Jag har trivts bra i Södermalms befälsgrupp, det känns jobbigt att några av oss nu ska bort. För egen del hoppas jag att myndigheten förmår ta tillvara de kvalitéer som blir över när några kanske inte får fortsätta som befäl. Blir det jag så har jag en bestämd uppfattning om hur jag borde nyttjas framöver, men som min vän Johan Heed vänligt påpekade angående detta inlägg ”det är en blogg du skriver, inte ett personligt brev med CV”.

Men kanske får jag plats i båset och fortsätter vid min läst ännu ett tag. Kanske har jag tur med mitt hagelskott. (Johan Säfström beskrev det som att vi nu alla avlossar ett hagelskott med ansökningar och sedan hoppas att något hagel träffar någon tjänst.)  Jag har ju alltid ansett att ordningspolis är bland det finaste man kan vara inom polisen, mellan snatterierna kan du faktiskt vara skillnaden på liv och död. Den känslan är svårslagen. För mig rymmer ordningspolisen alla skäl till att jag en gång ville bli polis.

”Men en vill inte fråga och bråka -en får veta – får veta sen”. Tills dess får jag försöka få både mig själv och turlaget att sitta lungt i båten. Även om det hela i bland påmint mig om den gången då jag övertalade min äldsta dotter, då fyra år, att det var roligt att åka Flumeride på Liseberg. Jag minns hennes små händer som höll handtagen så händerna vitnade, hennes skrämda ögon som stirrade anklagande på mig. Jag själv som lugnande sade att det inte var någon fara, allt blir snart bättre, samtidigt som jag i ögonvrån såg hur vi närmade oss den sista stora backen..

Men låt oss avsluta med en positiv målbild. Låt oss minnas att även om en resa med Flumride var skakig och stundtals i fritt fall, så kommer man till sist ner hel och oskadd. Man är omtumlad, kanske irriterad över att man tagit in väl mycket vatten under färden. Men man kom slutligen fram och i mål.

Så även svensk polis. Vill jag tro.


Tar lång tid att vända på!



Ännu ett tag i alla fall 👆🏻 

En reaktion till “Quo Vadis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s