Jul-neuros

Det lackar mot jul. Genom åren har det påståtts att jag har en ohälsosam inställning till julen. Jag erkänner villigt att jag älskar julen och då tänker nog de flesta, vad är ohälsosamt med det? En hel del om man frågar folk i min närhet. Min mamma fastslog tidigt inför omgivningen i olika julsammanhang att ”lilla Viktor lider av Jul-neuros” (uttalat Jul-nevros) när jag gjort mig obekväm med jultjat. Detta var inte sagt som beskrivning av något gullig drag hos en liten pojke. Utan som en varnigssignal att det var dags att sluta älta, eller fly.

Ordet ”neuros” myntades 1796 av William Cullen för vad han definierade som nervsjukdomar: paralys, koma, spasmer, och vansinne (sinnesslöhet, melankoli, mani och sömnstörningar)

Redan som liten gosse tog min fixering vid julfirandet påfrestande former. Klappar, godis, mat, pyntande, musik, övriga förberedelser, allt skulle motsvara mina högt ställda, tillika odiskutabla krav och former. Avvek vi från dessa började min tjat, mitt ältande, mitt malande. Jag gav sällan upp förrän omgivningen fogat sig. Som tur är har de personlighetsdragen slipats bort med åren…

Däremot har inte neurosen slipats bort med åren. Senast i veckan ringde jag hustrun och presenterade mina idéer över hur huset på Styrsö borde utsmyckas. Pappa fanns där i bakgrunden och jag hörde honom klucka nöjt ”jaha, nu har jul-neurosen satt in hör jag”. Hustrun svara honom ” ja det har den”, återvände till mig i luren och deklarerade ”ingen av dina fula julprydnader kommer in i huset”. Hustrun är av uppfattningen att jag har en förkärlek till smaklöst tingeltangel, kitch, och att jag nöjer mig med all sköns skräp, bara det blinkar i olika färger. Därmed anser hon att mina idéer och förslag kan avfärdas osett. Jag nöjer mig med påståendet att vi har väldigt olika syn på hur man julpyntar. Mina syskon hade en liknande uppfattning som min hustru, en gång strax innan advent gick det så långt att de undanröjde min favorittomte, en festlig tomte som sjöng ”Here comes Santa Claus” på repeat samtidigt som den dansade frejdigt. Mina syskon hänvisade till inbrottet i källarförråden i pappas bostadsrättsförening som skett några veckor tidigare. Det är dock fortfarande oklart varför pappas hänglås var helt då övrigas var uppklippta, samt varför tjuven ur pappas förråd endast stal den dansande tomten.

Som liten gosse insåg jag snabbt att ingen i familjen kunde klä granen lika smakfullt som jag. Efter att vi syskon klätt granen ville jag gärna flytta om kulor och glitter enligt mitt tycke och smak, vilket väckte Helenas ilska då hon såg detta som ett underkännande av hennes pyntande. För att undvika onödigt krig så löste jag det hela genom att smyga upp på natten och möblera om i julgranspyntet. Ingen normal människa kommer ju ihåg var man hängde upp olika kulor och om dessa sedan flyttats i efterhand. Ingen utom jag. Även nu i vuxen ålder lider jag när döttrarna kommer hemsläpande med egengjort ”pynt” till granen, taffligt krafs som de insisterar på att hänga upp i den. På natten går jag dit och tar bort skräpet. Det får ligga i en låda intill i händelse av att döttrarna upptäcker att deras ”pynt” saknas. Då kan jag visa lådan och att deras ”pynt” olyckligt fallit av granen. Så hänger vi upp det igen. Sedan ”faller” det av igen.

Rutinerna vid firandet är viktigt. Förr om åren lades ett noggrant schema upp som behövde följas. Allt skulle in. Kyrkobesök, jullunch, sällskapsspel, Kalle och hans vänner, (även om påföljande punkten Karl-Bertil Jonsson alltid stått högre på traditionspallen i vår familj). Julsvull (julbord ) samt klapputdelning. Just punkten sällskapsspel var ofta en källa till sprucket tidsschema, emedan partiet Jul-trivial persiut alltid skenade iväg tidsmässigt. Mest på grund av pappa som alltid skulle dra ut på tänkandet olidligt mycket runt varje fråga, med tillhörande frenetiskt ansiktsgnuggande. ”Njaaaaa (gnugg).. Kan det varit Herman Göring (gnugg)… Eller kanske Povel Ramel (gnugg, gnugg)”.

Numera har jag fått stryka friskt i firarschemat. Inte för att jag vill, utan för att jag fått barn. De förstår inte storheten i sin fars uppfattning om julfirande utan vill hitta på egna idéer. Liknar sånt? När jag försökt styra om har hustrun klivit in och fräst ”lägg av, det är inte du som skall stå i centrum”. Och likt Tyko Jonsson har jag då nästan hållit på att kvävas av jul-ilska.

Men en sak gör jag inte avkall på. Julklappsutdelningsprocessen. Den är genial i så många avseenden. Den har formats över tid av otaliga jular. En utsedd tomte (jag, alltid jag) tar upp ett paket, läser tydligt etikett med tillhörande rim. I familjen har julrimmandet alltid setts som en dygd att hålla högt. Mina syskon behärskade konsten bäst. Jag själv har varit snäppet under deras finurlighet och underfundighet. I år kommer jag för 14:e året i rad skriva ”The same procedure as last year.. The same procedure as every year pappa” och ge honom Polisförbundets fickalmanacka som han alltid får. Den tycker han är ”mycket praktisk”. Pappas egna rim, inte sällan referenser till uppväxten i ”Unbyen” utanför Boden, gärna skrivna på dialekten ”överlulebondska”, brukar vara svårtolkade men ibland geniala. Ta till exempel detta rim: ”Som Bränd-Sven skrek på bion. Äkt dä, han ligg i bakhåll”. Skrivet till en bok om Palmemordet. Pappa skall även ha en eloge för att han alltid köpte en julklapp och rimmade till Helenas katt Täppas.

När rimmet är läst delas paketet ut. Men öppnas inte. Istället delas alla paket i säcken ut. Inget hysteriskt rivande och slitande i vild oordning. När alla fått sina paket så går man laget runt, en person i taget, som läser sitt rim och sedan öppnar. På så sätt kan alla se och njuta av responsen och tacksamheten över en gåva mellan givaren och tagaren. Samt att briljansen i särdeles fiffiga rim får ännu en chans att lyftas fram och beundras. Helena införde även momentet ”stå över”. Eftersom alla får olika antal klappar vill ju ingen bli först med att ha öppnat alla paket, och därmed endast få sitta och se andra öppna paket de sista rundorna, så införde hon ”stå över”. När den egna högen paket börjat sina väljer man ”pass” eller ”stå över. Därmed insparas ett paket och turen går vidare till nästa. Allt detta sammantaget gör ju att klapputdelnigen blir ljuvligt utdragen. Rekordet är nog uppåt tre timmar vissa jular. Alla med barn inser att detta koncept är ogörligt med de små. Detta löses enkelt genom att de små hyenorna får öppna sina paket tidigare under dagen. Så får de vuxna (barnen) öppna i godan ro, gärna sist av allt på julafton.

Nåväl. Som ni nu har sett så är ryktet om min Jul-neuros betydligt överdrivet. Nu vill jag att ni i fortsättningen koncentrerar er på ”Dagens jullåt” i mitt Facebookflöde. Viktigt!

Avslutar allt detta med ett kort rim som min bror skrev till mig en jul:

”Nu råder frid i varje sinne, utom i Viktors begynnande julvansinne”



Jul-nevros i vardande.  I famnen marsvinet Tuffsen. Han är värd ett eget inlägg



Härtill är jag nödd och tvungen

2 reaktioner till “Jul-neuros

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s