41

På lördag fyller jag 41 år. Det måste vara en av de mer slätstrukna födelsedagarna i livet. Den efter 40. Visst finns det många slätstrukna födelsedagar i livet, men de efter att man fyllt jämnt torde vara speciellt bleka. Ett slags bemärkelsedagarnas bakfylla. I fjol fyllde jag som sagt 40 och det firades grundligt, vilket tidigare skildrats i detta inlägget

 40-årskalas. Det var en härlig dag.

Jag har egentligen aldrig varit jätteförtjust i födelsedagar. Inte av det skälet att man blir äldre, någon åldrersnoja har ännu inte infunnit sig. Men jag gillar ju julen mer, med allt som hör den till. Fast visst, födelsedagar är trevligt, man äter gott och får någon present. Umgås med familj och vänner. Gott så. Men det roligaste de senaste åren har egentligen varit att tävla med Helena om hur många tidslinjegrattis man håvat in på Fejan under sin födelsedag. I triumf höja luren och utbrista ”jaha, fem till”. Men nu går ju inte det längre.

Jag brukar också på födelsedagen ta tillfället i akt att påminna omgivningen om fadäser i samband med uppvaktningar vid mina tidigare födelsedagar. Min fru till exempel glömde helt bort min födelsedag ett år. Åh vad jag älskar att svepa in mig i offerkofftan, vrida mig i sorg och plågor över denna skammens födelsedag. Hur jag väntade i evigheters evighet på en uppvaktning som aldrig kom. Även mina kamrater har ibland inte helt levererat i uppvaktningarna, vilket jag älskar att påminna dom om. Det är faktiskt dags att redan här och nu påminna om några ”incidenter”.

När jag fyllde 18 år bjöd jag på fest. 8 av mina vänner gick i hop och skramlade till en present. Nämligen två Bounty-chokladbitar och en CD-singel. Undrar om det inte var Den här gamla dängan de gav mig. Bra låt ändå. ”Två Bounty” har sedan blivit synonym för sniken gåva i bekantskapskretsen.

När jag fyllde 25 fick det hela en nästan bättre fortsättning. Några av vännerna som var med vid Bountydebaclet beslöt sig för att vara lite lustiga. De gav mig först såklart två Bounty. Men även en lapp där de fint skrivit ner varma gratulationer. Samt utlovade ”en helkväll på restaurang Kvarnen, på vår bekostnad”. När man var fattig student på Polishögskolan var detta en gåva av hög klass. Jag har kvar den där lappen och 16 år senare tänker jag den utlovade helkvällen säkert kommer gå av stapeln snart. Any day know som The King sjunger.

När jag fyllde 30 hade jag och vännen Patrik Grundtman gemensam fest. Vi gjorde en filmquiz som bara jag och Patrik kunde och förmodligen var det bara vi som tyckte den var rolig. Två av mina vänner höll tal och föll pladask, den ena med sövande långrandighet utan poäng, den andre med en märklig historia om Robert Mugabe med smaklös poäng. En annan vän blev överdrivet beskänkt och fick köras hem av kollegorna. Några hade slutligen sex i vårt hus och det var inte jag och Ulrica. En lyckad kväll på många sätt.

När jag fyllde 35 åkte jag Finlandsbåt (det har blivit så några gånger) med vännerna. 12 av dom, de flesta poliser. Då gick de ihop och delade på kostnaden för ett glas bubbel åt mig. Vännen Tompa Larsson väckte frågan om det inte vore klädsamt att gemensamt även betala för min middag på båten, men han röstades ner. Förståeligt, poliser tjänar som bekant inte så bra. Senare samma kväll stod två av mina nära vänner i baren med ölglas i händerna, fyllda med ljummen Lapin kulta. För stunden verkade de tro att det var dyr cognac de höll i sin hand, båda höll glasen likt cognacskupor och snurrade lätt på glasen, såsom de sett andra göra med cognac. De talade karriärer och var uppfyllda av den storhet de båda tillsammans besatt. När de fick syn på mig vinkade de mig till sig, lade sina huvuden bekymrat på sned, snurrade tankfullt på den inbillade cognacen och frågade medlidsamt ”hur ska det gå för dig då Viktor? Vad ska du göra?”

Jag gick och lade mig i hytten.

Man kanske nu får intrycket att allt jag minns är uteblivna gåvor från mina vänner. Det är fel. Jag älskar mina vänner och det är skratten och det varma umgänget jag egentligen minns mest. Utan mina vänner hade födelsedagarna varit otroligt mycket tråkigare. Utan minnena av mina vänner hade även denna blogg varit otroligt mycket tråkigare.

I år kommer det bli Melodifestivalen med mina två äldsta döttrar på fredagen. Någon måste ta upp stafettpinnen efter faster Nea, någon måste svepa boan kring halsen och skeptiskt granska varje bidrag.

 Boa och förtjusning över ett bra bidrag i Mello

På lördagen kommer jag äta middag med min fru, mina döttrar, min far, delar av min släkt och ”Min Vän”. Jag kommer dricka en god gin. Jag kommer skåla för de ”närvarande, frånvarande och de som komma farande..Gutår”.

Jag tror det kommer bli en bra födelsedag!

En oslagbar present!

Annons